Joakim Book

Freelance writer and globetrotter with an unhealthy addiction to financial history and all things money. #future #optimism #monpol #climate

Jul 22, 2021
Published on: Cospaia
2 min read
post-thumb

När jag gick på gymnasiet hade jag en excentrisk lärare i samhällskunskap, Lucas. Han var inte så mycket för regler och byråkrati, och brydde sig mycket mer om de idéer han entusiastiskt försökte lära ut till sina elever. Det här var under tiden Sverigedemokraterna försökte ta sig in i Riksdagen och det svenska politiska etablissemanget bråkade om huruvida man borde “ta debatten” med “rasisterna” eller aktivt ignorera dem.

Sedan dess har debatten, som bekant, blivit mer av en halvunderhållande pajkastning, och “rasist” slängts efter var och varannan som glömt uppdatera sig till den senaste revisionen av den godkända vokabulären.

Lucas hade en ganska avvikande uppfattning i det mesta, men särskilt i hur man borde hantera så-kallade rasister. En rasist är någon som tror på saker som huvudsakligen inte finns: mentala och fysiska beteendeskillnader längs strikta rasgränser. Lucas menade att det inte gick att resonera med någon som inte spelar samma intellektuella sanningsspel: om inte båda parter accepterar att det finns objektiva sanningar, en yttre värld mot vilken våra uppfattningar kan jämföras, eller vi tror på saker som inte går att se, mäta, ta på, eller i övrigt falsifiera, finns ingen debatt att ta. Det går inte att med ord övertyga en djupt troende; det finns inga ord eller argument att ge någon som tror på statens nödvändighet och förträfflighet; det finns ingenting att säga åt dem som på allvar tror att jorden är platt, att Gud styr allt, eller att huvudvärk botas genom att strö salt i uppskurna snitt i kraniet (1100-talet, säger jag bara...).

Det finns ingen poäng i att resonera med rasister. Med Lucas ord: “det är bara att slänga en stol i huvudet på dem.”

Föreläsningssalen skrattade – naturligtvis, eftersom vi alla var väluppfostrade, mestadels vita och (halv)rika svenskar, och aldrig skulle fått för oss att tycka rasism var rimligt eller Sverigedemokraterna hygieniska.

Det tog mig över tio år, och flertalet försök genom filosofen och ekonomen Hans-Hermann Hoppe innan jag greppade djupet i vad Lucas försökte lära ut.

Olösliga konflikter

Våldsbejakandet till trots hade Lucas en poäng – en djup, diskursiv, retorisk, värdefull och universellt giltig poäng. När man börjar resonera, d v s använda ord för att skapa argument med målet att övertyga motparten om ett visst språkligt innehåll, har man redan godkänt några grundläggande premisser. Man har t ex accepterat att andra människor har kognitiva möjligheter att förstå resonemang (vad västerländsk idétradition kallar “förstånd”); att argument är ett giltigt sätt att uppdatera, förklara, och förhandla om de kunskaper vi båda har; att vi lägger våld åt sidan och löser våra konflikter med ord snarare än nävar.

Om någon av de premisserna inte håller, finns det inte längre någon anledning att resonera med andra; om vi inte köper de basala delarna av mänsklig samexistens är det bara att börja slänga stolar eller andra tillhyggen på varandra. (Eller det något mindre våldsamma alternativet: gå därifrån).

Det här är Hoppes “argumentationsetik”, det i min mening starkaste försvaret för privat äganderätt. I Economics and Ethics of Private Property sammanfattar Hoppe argumentet så här:

“Jag visar att endast den libertarianska etiken om privat äganderätt kan rättfärdigas genom argumentationsetik, eftersom det är den praxeologiska förutsättningen för argumentation som sådan; och att vilka andra avvikande icke-libertarianska etiska påbrå kan visas vara i överträdelse mot denna påvisade preferens. Sådana etiska invändningar kan förstås göras, men dess innehåll kommer motsäga etiken genom vilken talaren redan påvisat en preferens genom dennes egna handlande, d v s genom handlingen att argumentera.”

Genom att argumentera med andra, resonera med dem har du redan godkänt att våld inte är en acceptabel konfliktlösning. Du har, genom dina handlingar, visat att du erkänner din konversations-partners rätt att inte bli utsatt för våld och att manipulerande av någons beteende måste göras genom att vädja till dennes förstånd. Det är alltså en fundamental självmotsägelse, performativ contradiction, att argumentera för stöld (inklusive skatt), eller att argumentera för en stat.

Jag kan försöka övertyga dig om någonting, intellektuellt eller kommersiellt, om att mina idéer är bättre än dina eller att min produkt är bättre än din. Vad jag inte kan ‒ åtminstone inte samtidigt som jag tror att andra människor har fri vilja, själ, förstånd, eller andra liknande förmågor som gör oss djupt mänskliga ‒ är att underkuva dina uppfattningar med våld. Jag kan inte resonera mig till den starkes rätt.

Få saker är så smutsiga och intellektuellt tomma som “politiskt samtal” och “demokratiska värderingar”. Det finns inga politiska “samtal” ‒ bara överläggningar bland maffiamän och -kvinnor kring hur mycket våld de vill utöva på oss andra. Det finns heller inga "demokratiska värderingar" värda att lovsjunga; de är floskler kring hur folk, med våld, bör bestämma saker över andra. Saker som de inte har med att göra. Saker som de inte utan självmotsägelse kan argumentera för.

Jag ser Hoppes argumentationsetik som ett steg längre, särskilt i en faktaresistent värld som vägrar acceptera att det finns en objektiv verklighet mot vilken allas handlingar och övertygelser ständigt slår. Man kan inte underkuva något som är med någonting du känner eller tycker.

Första gången jag skrev för Cospaia noterade jag att

“Politiska konflikter – av det gamla slaget där vi roffade åt oss vinster och bestämde var du fick bo, eller det nya slaget där vad du tänker och tror eller vem du handlar med är alla andras angelägenheter – är konflikter över vad andra vill göra med dina prylar.”

Sådana konflikter är olösliga när de inte är frivilliga. Det går inte att resonera fram ett rättfärdigande över att våldsamt slutföra sådana konflikter som Hoppe tydligt visar. Man kan inte bomba fram fred eller samleva fram oskuldsfullhet, som Vietnam-protesterna så berömt påpekade. Du resonerar inte med en inbrottstjuv; du försöker inte “ta debatten” med en mygga.

Nassim Taleb skriver i slutet av Skin in the Game att “om ditt privatliv står i konflikt med din intellektuella åsikt, är det din åsikt som makuleras, inte ditt privatliv.” Jag brukar kalla samma koncept för “Alignment” (på svenska, ungefär “linjering”).

Jag vet inte om Lucas kände till Hoppe, Taleb, eller anarkokapitalism, eller instämde med några av dessas idéer, men den där förmiddagen var han var djupt nere i kaninhålet. Man kan inte resonera mellan parter utan delad verklighetsuppfattning. Man kan inte utan brutal självmotsägelse argumentera för att ta någon annans egendom.

Det är bara att slänga en stol i huvudet på dem.

Vi skickar ut Budkavlen varje fredag morgon. Det innehåller de senaste artiklarna som publicerats på cospaia.se.