Joakim Book

Freelance writer and globetrotter with an unhealthy addiction to financial history and all things money. #future #optimism #monpol #climate

Jul 1, 2021
Published on: Cospaia
1 min read
post-thumb

Det finns många sätt att trixa med statistik, och våra vänner i media och politiken är ruskigt duktiga på det. Under de senaste åren har begreppet “fejknyheter” (eng. fake news) fått sig ett rejält uppsving. Alla oroar sig för det, och vad det gör med våra samhällen. Den amerikanske filosofen Harry Frankfurt, oroade sig redan på 80-talet om mängden “struntprat” (eng. bullshit) vi för oss med, både privat men framför allt i det offentliga samtalet.

Struntprat är inte samma sak som att ljuga; när någon ljuger bryr de sig om sanningen, så pass mycket att de med alla medel försöker dölja den. En struntpratare, å andra sidan, är helt likgiltig för om hans påståenden stämmer eller ej; struntprataren säger saker, rycker på axlarna om någon presenterar fakta, och fortsätter självsäkert att leverera nya påhitt. Ofta samma påhitt som vi ärliga faktacheckare precis motbevisade. För en struntpratare spelar det ingen roll att dennes åsikt inte passar med verkligheten, med observerbara fakta, eller logiska resonemang. Det finns ändå ingen domare som kan utvisa dig för din nonchalans, och så länge du lurar tillräckligt många väljare, som drottning Cersei i Game of Thrones instruerar sin son och tronarvinge Joffrey: “en dag sitter du på Järntronen och sanningen blir vad du gör den till”.

Donald Trump är kanske den mest ikoniske struntprataren och Frankfurt själv utpekade honom som sådan redan 2016, men hans påhitt är bara mer extrema varianter av samma medicin vi känner igen från andra politiker – Cersei och Joffrey kanske än mer extrema, och lyckligtvis (änsålänge) uppdiktade.

För att bli en bra politiker måste du omfamna struntprat. Du kan inte endast argumentera ärligt och sakligt, och i god anda försöka nå kunskap som andra har, eller bättre förstå hur världen fungerar. Du kan inte bete dig ödmjukt inför det du inte vet, och acceptera att du kanske har fel. Om du trots allt gör det, attackerar andra politiker dig, tar över din plats i den interna hierarkin, och når ut till massorna med Budskapet bättre än du gör. För att bli en framgångsrik politiker måste du charmera, missionera, framstå som att du har alla svaren och dina motståndare antingen är faktaresistenta eller ondskefulla.

Budget-debatter slänger ofta så många miljoner och miljarder efter tittarna att de snabbt tappar fattningen och inte längre förstår vad som försiggår – än mindre kan relatera till huruvida miljoner eller miljarder är mycket pengar. Man behöver inte vara överdrivet konspiratoriskt för att acceptera att det nog är poängen.

Politiker drar såklart de här tvetydigheterna och komplikationerna till sin spets, vilket betyder att vi kan få två motsatta sidor käbbla mot varandra trots att båda, i tekniskt-statistisk mening, har rätt.

I ett nafs, kan struntpratare likt magiker skifta mellan att prata arbetslöshet och sysselsättning, två olika statistiska indikatorer som låter som om de beskriver två motsatta fenomen (hur många som jobbar; men arbetslösheten kan öka även om sysselsättningen också ökar och arbetslösheten kan sjunka samtidigt som sysselsättningen sjunker). Priser kan analyseras och rapporteras i nominella termer, i reala termer (d v s, justerade för prisinflation, enligt ett eller annat index), eller som andel av andra indikatorer vi bryr oss om, till exempel inkomst – som själv kan rapporteras som bruttoinkomst (före skatt) eller disponibel inkomst (det hushållen faktiskt kan använda). Man kan rapportera siffror per månad, per år, eller över en tioårsperiod, beroende på om man vill att siffran ska låta gigantisk eller obetydlig. Som andel av svensk ekonomi, eller statens budget.

Det är inte sant att man kan bevisa vad man vill med statistik – men man kan ofta vinkla och förvränga, feltolka och missvisa, tillräckligt nog för att undkomma debatten. Fakta-checkare eller politiska kampanjorganisationer kan kanske ge ut ett pressmeddelande om exakt hur deras siffror var mer eller eller mindre rimliga (och motståndarnas felaktiga), men tittaren, den så kallade “informerade” väljaren, har länge sedan slängt dövörat till.

Struntprataren kan nog aldrig botas från sin sjukdom, men kanske kan hans publik vaccineras mot den ytligt övertygande charm hans resonemang inkluderar?

Ludwig von Mises, 1900-talets främsta ekonom och mannen som inspirerat Cospaia-gängets intellektuella utveckling, skriver i slutet av sitt mästerverk Mänskligt handlande om vår uppgift som samhällsmedborgare, vår “främsta samhälleliga plikt:”

“Ekonomivetenskapen får inte förvisas till klassrummen och statistikbyråerna eller stanna i kretsen för de redan invigda. Den är det mänskliga livets och det mänskliga handlandets filosofi och berör allt och alla. Den är civilisationens och den mänskliga existensens kärna. […] Ingen kan undfly sitt personliga ansvar. Den som inte gör sitt bästa för att förstå de relevanta problemen överlämnar sin födslorätt till en elit av supermänniskor.”

Kampen mot den ekonomiska och statistiska okunskapen, som Mises pekade på och som Hans Rosling under vår livstid populariserat, handlar om att bättre förstå vår omvärld. Och det handlar om att skydda det välstånd våra frihetliga marknader försett oss med: när jobbiga ekonomer eller välinformerade medborgare inte säger ifrån, kan charmiga och retoriskt övertygande politiker – struntpratare – trolla och trixa med vadhelst de önskar. Innan vi vet ordet av har vi förstört den marknadsekonomiska hand som föder oss alla.

Mises skrev: “Som läget är nu finns det för den intelligenta människan inget viktigare än att studera ekonomi. Hans eget och hans efterkommandes öde står på spel.”