Joakim Book

Freelance writer and globetrotter with an unhealthy addiction to financial history and all things money. #future #optimism #monpol #climate

Nov. 12, 2020
Published on: Cospaia
7 min read
post-thumb

Efter en lång och seg valkamp verkar Joe Biden ha gått segrande ur kampen om Vita Huset. Som bekant har vi både dåliga förlorare och dåligt sportmannaskap, så det kan nog bli en jobbig sen-höst för oss som inte precis gillar politiker och deras påhitt.

En sak som kom upp i år igen var att antalet röster (“the popular vote”) inte överensstämde med elektorsrösterna (“electoral vote”). Efter att Hillary förlorade 2016 trots att hon fick fler röster än Trump blev ett upprört etablissemang och woke storstadseliter såklart rasande: hur kan vi ha ett så orättvist system?!

Ja, hur kan vi. När samma röstningsprincip hindrade brittiska UKIP från att få fler än en plats av 650 i parlamentet trots 12.6% av rösterna var det ingen som klagade. Invändningen låter med andra ord strategisk och partisan snarare är logisk och principiell.

En första kritik är såklart att systemet är vad det är: man kan inte direkt skylla på reglerna när alla som spelar vet hur reglerna är utformade. Den som ger sig in i leken får leken tåla. Hade USAs sätt att välja president varit utformat genom enkel majoritet, utan hänseende till delstaterna, hade troligtvis kandidaterna kampanjat annorlunda ‒ och fått annorlunda utfall! I politik såsom övrig samhällsvetenskap ‒ och i synnerhet nationalekonomi ‒ kan man inte göra statiska jämförelser; man måste jämföra dynamiskt och fråga sig: om vi haft ett annat system, vad mer hade skiljt sig åt?

Elektorskollegiet

Sammansättningen av röster i det forum som utser Amerikas president räknas ut mekaniskt genom en delstats antal representanter i underhuset plus dess antal senatorer (vilket är två för varje delstat). District of Columbia, trots att det inte är en delstat och inte har representanter och senatorer, får lika många elektorsröster som det stat med minst röster (3). Därför är presidentvalet genom elektorskollegiet en kamp of 538 röster (435 representanter + 100 senatorer + 3 D.C.-röster). Antalet elektorsröster som en stat får är därmed en fråga om hur antalet representanter i representanthuset bestäms, vilket i sin tur är proportionellt till befolkning.

Kalifornien, USAs största delstat sett till befolkning, hade i befolkningsräkningen 2010 ungefär 12% (37,2 miljoner) av landets befolkning (då 308,8 miljoner). Eftersom federalt anställda utomlands (militär, diplomater etc) och deras familjer räknas till deras hemstat blev den så-kallade "fördelningsbefolkningen" något högre (37,3 miljoner), vilket precis pushade Kalifornien till 53 ledamöter i representanthuset istället för 52 (37,2/308,8 = 0.1205, vilket, multiplicerat med 435 ledamöter, blir lika med 52,4). Tillsammans med de två senatorerna för varje stat, får Kalifornien därmed 55 elektorsröster.

Wyoming, å andra sidan, är unionens minsta delstat med 536,000 invånare enligt 2010-års befolkningsräkning. Hela delstaten får därmed minsta möjliga antal representanter, 1. Plus de två senatorer som alla delstater har, får Wyoming alltså tre elektorsröster.

Vi förstår fort att antalet elektörsröster både ändras och uppdateras över tid, och omfördelar röstande-makt i unionen till de små staterna sett till befolkning. Senatens existens, och dess inblandning i uträkningen av elektorsröster gör alltså röstningssystemet mer progressivt. En röst för presidentkandidat i Wyoming är mer värd än en röst för samma presidentkandidat i Kalifornien. Verkligheten komplicerar det resonemanget något eftersom dessa är två av de mest politiskt entydiga staterna med störst marginal (senaste siffror för 2020 är WY: 70-25% för Republikanerna; CA: 65-33% för Demokraterna), och en extra röst på någondera av partierna i endera staten har därmed inget som helst värde. Man kan kritisera "first-past-the-post" system (“relativ majoritet”) om man vill, men nästan inga delstater förutom Maine och Nebraska har velat införa mer representativa system ‒ delvis eftersom det, tvärtemot intentionen, skulle göra det lättare att vinna presidentämbetet utan en majoritet av rösterna.

Eftersom antalet representanter i underhuset ändras över tid, ändras även elektorsrösterna en viss delstat har. Så sent som 1948, till exempel, hade New York State och Pennsylvania de största elektorsrösterna ‒ 47 respektive 35, mot de 29 och 20 som de har idag ‒ och efter 2020 års befolkningsräkning kommer Kalifornien, pga dess utflöde av befolkning, antagligen att tappa en representant och därmed elektorsröst.

Men är det inte orättvist?

Kanske, men det kräver en ganska utpräglad rättviseteori och är långt ifrån någonting som stora delar av befolkningen, i Sverige eller i USA, är överens om. Dessutom omfördelar vi gärna inkomst från de som har till de som inte har, så varför inte göra samma sak med politisk makt?

Mest märkligt i den här konversationen är att samma personer som så ivrigt vill omfördela den ekonomiska makten ‒ oavsett hur den ojämlikheten har uppstått ‒ är de första att motsätta sig århundrade-långa traditioner av omfördelad politiskt makt. Vad USAs elektorssystem säger är att innerstadsbor och invånare i metropoler inte ska ha så mycket inflytande som “en person-en röst” innebär ‒ men makten ska heller inte vara oberoende av befolkning. Det vore en katastrof, menar tänkare sedan konstitutionen skrevs, om nationen styrdes enbart av de fåtal stater med flest invånare.

Sett endast till befolkningstäthet vore det inte alls konstigt om Sverige implementerade liknande mekanismer: Miljöpartiet är ett tydligt innerstadsparti och har i princip inga väljare utanför storstadsregionerna. Storgöteborg, Stormalmö och Storstockholm har tillsammans ungefär 40% av befolkningen. Till vårt försvar är befolkningens värderingar och vilja till politisk styre inte särskilt beroende av geografi: liv, moraliska värderingar och sociala trender är inte så annorlunda i Lycksele, Vänersborg, Ystad, eller Stockholms innerstad.

Oavsett system kvarstår problemet som Kenneth Arrows omöjlighetsteorem formulerade: det finns inget sätt att aggregera individuella viljor till en samhällelig vilja, givet grundläggande demokratiska principer.

När ens favoritkandidat inte vinner kan man klaga på systemet så mycket man vill, men det är en rätt värdelös kritik.